Archaeology & Poetry

Den här dagen

håller himmelens och markens gudar fred

Själen vandrar liksom bredvid,

slinker in i dungarna ibland

Bladen rör sig sakta, rytmiskt

nästan utan någon vind

Och jag undrar, medan solen tittar fram,

hur många koltrastar jag kan räkna till

Ögonen naturligt känsliga för grönt

Rosa Canina slår arkader över slånbärsnåren

Medeltidens samhälle var en agrar ekonomi, med småskaliga jordbruk och självägande bönder. utvecklingen verkar ha skett underifrån.

Från årder utan vändskiva utvecklades plogen, och togs i bruk i Skåne på 1100-talet, i Västergötland från 1200-talet och i norra och mellersta Sverige under senmedeltiden.

Från att trampa eller använda klubbor vid tröskningen kom slagan i bruk i Sverige straxt efter år 1000.

Bågskärans införande, och senare liens, under högmedeltiden, innebar att man började skära axen längre ned. Förbättrade seldon ökade dragkraften hos hästarna.

I tidig medeltid var födan lakto-animal, med inslag av bröd och gröt. Man odlade havre, korn och råg, samt i sällsynta fall även vete. Råg infördes under järnåldern och bröd utgjorde vid medeltidens slut uppemot 40% av födan.

Nötboskapens betydelse var större än fårens och svinens, eftersom de gav mer kött, mjölk och dessutom dragkraft. Fåren gav mjölk till ost och ull till kläder, och svinen gav nästan uteslutande kött.

Ju längre fram i tiden, desto mer på spiken tycker jag att det blir. Nu märker man var Dick Harrisons fokus och kunskaper kommer till sin rätt.  Från Engelbrekt till Stockholms blodbad - upprorens tid -  är en klockren upptakt till Gustav Vasa och reformationen. Ändå har jag ett par små fundror, om vad jag misstänker är Harrisons högst privata teorier, nämligen det där med bonderepubliker (precis som med ”Visigothien” i förra avsnittet) och att Engelbrekt mer eller mindre framställdes som krympling. Erik av Pommern är en udda figur i Sveriges historia och det hade varit kul om man berättat att han, efter att ha blivit avsatt bet sig fast på Gotland, där han bedrev sjöröveri i stor stil under närmare tjugo år.

Båtarna drar långa blanka streck på sjön
Endast ett molndis i väster

Klockan är fyra och staden hämtar andan

Monteliusgången andra Juni
Och syrénen äger hela scenen

Vikingatiden

 Nu får handeln i Östersjön sitt stora uppsving. Baltikums städer blev viktiga länkar i en handelsled till Kiev. Denna handelsväg var mycket attraktiv, vilket gjorde att gamla gutniska bosättningar i Grobin och Apulla, som på 800-talet beboddes av kurer, anfölls av svearna. Orsaken till anfallet var att få kontroll över handeln. I gutasagan kan vi läsa hur gutarna frivilligt underkastade sig svearna för att kunna bedriva handel under deras beskydd.[13] Ett anfall på Grobin och Apulla kan vara initierat av gutarna. Det är första gången som vi har skriftligt underlag för en sveonsk/gutnisk ockupation.

Det arkeologiska materialet visar att det var gutar som bosatte sig här med en garnison av svear. Dessa två grupper hade två olika gravtyper. Gutarna var begravda under flat mark och svearna i gravhögar. Ett annat baltiskt område med sveonskt/gutniskt inslag är Ösel och Dagö, som av gutarna kallades Eysysla och Adelsysla. En sysla är, enligt sagotraditionen, Jarlarnas förvaltningsområde.[14] Det finns flera föremål som påvisar kontakter mellan Gotland och Baltikum. Ett sådant exempel är de små hängena av Swiatecki-typ, som finns i båda områdena.[15] Men gutarna handlade inte direkt med Baltikum, utan använde området som genomfartsled till Gardrike och Bysans. Detta gör att de områden som under denna tid uppvisar nordiska inslag beror på att nordbor bosatte sig där för att bedriva handeln. De är svårt att säga hur täta kontakterna varit mellan Gotland och de baltiska bosättningarna. Runstenar berättar om vikingars resor, men stenarna är minnesmärken över omkomna. Farleden mellan svenskt område och Baltikum var relativt säker och krävde inga dödsoffer och därför inga minnesstenar.[16]

Århundradena 700 och 800 e.Kr. hade händelser i Medelhavet positiva konsekvenser för handeln i Östersjön. Den moriska aggressionen österifrån i Medelhavet ledde till en öst-västlig splittring. Muslimerna trängde undan det bysantinska riket i norra Afrika och på den Iberiska halvön. De gamla handelsvägarna i Medelhavet förändrades. En ny öst-västlig handelsväg, som sammanlänkade norra Europa med Orienten via ryska floder, blev ett alternativ. Handeln med sidentyger och kryddor lockade till sig köpmän till Östersjön.[17] Det var samtidigt med detta historiska skeende som vikingarna gjorde sin entré som handelsmän i österled. I Ryssland hade ännu ingen stat etablerats och här kunde vikingarna handla med slavar, silver och pälsvaror. Vikingarna var skickliga sjömän och kunde med sina lätta, långkölade båtar ta sig fram i farvatten där lyft var nödvändiga. Under vikingatiden bedrev man handel med så avlägsna områden som Bysans och Bagdad. År 970 togs en ny handelsväg i bruk, som förband Bysans med England via Centraleuropa. Detta gjorde att varuströmmarna ändrade riktning och varorna började vandra från ryskt område via Gotland, till de nya marknaderna i väst.

Staden, sedan länge förfallen

Ett näste för dem som förnekar

Ett mörker i stinkande trasor

Sveper längs väggarnas fuktgråa väntan

Han kommer

längs gatornas såphala stenar

I språng mellan skuggorna

Med brinnande törst utan slut

Prisgivna

Till kylan och dammet därute

Skall de luttrade få se igen

Och minnas var de kom ifrån

- – - –

Från min kommande roman, med arbetsnamnet ”Det Blå Regnets Gata”.

Freyja är skaldernas musa. Kanske tar man för givet att diktarkonsten är en gåva från Odin, men det finns tydliga tecken på att det snarare är en kvinnlig gudom som i äldre tradition gav våra skalder sin gåva och inspiration. Så var det hos kelter och greker, och att så skulle vara fallet även i Norden skulle kunna spåras i de tydliga likheterna mellan Freyja och den keltiska Cerridwen. Hon är också en fruktbarhets- och modergudinna, men också den poetiska ingivelsens gudinna. Hennes mest utmärkande drag är att hon vaktar ”the cauldron of inspiration and wisdom” och att hon har totemliknande inkarnationer av sugga och katta. Freyja har som bekant en guldborstig galt till riddjur och hennes vagna dras av två kattor. Freyja har till och med binamnet Syr, ”son, suggan”. Det kan få en att associera till den kittel som förekommer i nordiska myter om skaldemjödet och bär tillnamnet ”Son”. Man kan även associera vidare till den, i ett äldre mytlager hemmahörande kittel som asar och vaner blandade spott i till försoning och gottgörelse.

I den äldre myten om skaldemjödets tillblivelse får drycken av Kvasirs blod. Han var liksom Freyja av vanersläktet. Mjödet kallas ”Odrörer” (vilket även själva kitteln kallas). Det betyder ”poetisk exaltation/inspiration” och kan lätt sättas i samband med den förlorade make som Freyja begråter; Odr, vars namn kan översättas till ”exaltation/extas” och vars återkomst hon väntar på. Det skulle kunna tydas som att hon sörjer en förlorad funktion som musa. Freyja är ju allmänt känd som sångens gudinna och borde,  förutom detta, även ha föregått Odin som inspirationens givare, då han lärde sejdkonsten av henne.

Gundrestrupkitteln är ett stort, rundbukigt och rakväggat silverkärl, som påträffades i en mosse på Jylland. Pjäsen är en offerskål från 100-talet e.Kr. och är tillverkat i sydöstra Mellaneuropa. Kittelns utsida pryds av åtta liggande rektangulära plåtar, som i drivet arbete visar manliga och kvinnliga gudomar med lyfta armar, samt olika djur och symboler. På insidan finns motsvarande plåtar, vilka återger scener där människor bland annat doppas ner i en jättestor kittel. Det kan föreställa en ynglings invigning i krigarnas skara, men kan även tolkas som de beryktade Kimbrernas blodiga offer av krigsfångar, eller den på Irland dyrkade mångudinnans översteprästinna, när hon med egna händer skär halsen av den utvalde över ”pånyttfödelsens silverskål”.

När det gäller Månen är det tyvärr så, att den i alla germanska språk är maskulinum. Den enda germanska gudinna som kan förknippas med Månen är Bil, som tillsammans med sin bror Hjuke var ett barn som tagits från Jorden och var synlig i fullmånens skiva. Bil betyder ”sår, försvagning” och hör rimligtvis ihop med kvinnans menstruation. Namnet är svårtolkat, men eftersom Hjuke kan översättas med ”tillfrisknande” är det möjligt att de båda är uttryck för sambandet mellan mån- och menscykel. Där har, om än något vagt, en koppling till blod, silver och månsken.

Berget står längre
än tecknet och bilden

Minnet når längre
än människan själv

Den slipade klippan
Som inbjöd till bilder

Vi satte dem där
för beskådan i fjärrtid

Och kanske vi gör det
Igen och igen

Ju längre fram i historien desto självsäkrare blir Dick Harrison, men jag tycker ändå att serien lämnar mycket i övrigt att önska, fast jag förstår att man på långa vägar inte kan få med allt. Vad jag i förstone ställer mig tveksam till är beskrivningen av drottning Filippa; hur kan man uttala sig så specifikt om någon det så uppenbart saknas dokumentation om? Det känns som en efterkonstruktion i mina öron. Rikets mäktigaste man,  Bo Jonsson Grip, nämndes inte med ett enda ord. Jag är ändå nöjd med inslaget om Gotland, även om jag undrar hur herr Harrison kan uttala sig så tvärsäkert om att någon brandskattning inte ägde rum. Vad serien med all önskvärd tydlighet visar, är att man, genom att välja vad man vill fokusera på, kan skriva inte bara en version av Sveriges historia utan många.

Gotlands styrelseskick

Gotland har haft många främmande ledare, men har i mångt och mycket levt sitt eget liv och skött sig självt. Under tidig medeltid ingick Gotland avtal med den svenska kungen och biskopen i Linköping, i vars stift gutarna införlivades. Det faktum att det inte fanns några kungliga ämbetsmän på ön fram till slutet av 1300-talet påvisar att Gotland var autonomt långt in i historien.[46]

På Gotland har det inte funnits någon adel, och avsaknaden av stora gods märks på den annars så bördiga landsbygden. Gutarna hade sitt eget ting, Gutnaltinget, där prästerskapet och domarna skipade rättvisa ute i Roma. Gotland var demokratiskt, om man i ordets ursprungliga, antika, betydelse menar ett folkstyre som enbart innefattar alla fria män. Under 1300-talet fick Gotland sin egen landskapslag, Gutalagen. Gutalagen behandlar medborgarnas skyldigheter och värnar om deras säkerhet mot andra gutar och illasinnade yttre makter. Det kristna budskapet var en integrerad del av lagen. Gutalagen gällde fram till slutet av 1500-talet, då danskarna påtvingade sin lag och så sent som 1645 började gutarna lyda under svensk lag.

Under 1100-talet kom Visby och landsbygden allt mer att bli två skilda storheter. Anledningen var att Visby införlivades i Hansaförbundet. Genom Atlenburfördraget 1161 fick tyskarna bedriva handel med Visby. Den blomstrande transitohandeln och de till antalet alltfler visbytyskar krävde en ny administrativ ordning. De gotländska farmännen var väl medvetna om sin höga ställning som köpmän på den gotländska kusten, med kontakter i Novgorod samt Baltikum, och bevakade att det tyska inflytandet ej blev för stort. Den tyska biskopen Albert ansåg att de tyska köpmännen borde lyda under den furstliga jurisdiktionen. Till följd av biskpens vilja byggdes en gilleskyrka, S:ta Maria.[47] ett gemensamhetsgille, gilda communis, bildades för de bofasta tyskarna och de gästande. Omkring år 1225 bör en ny förvaltning kommit till stånd.[48] Legaten från 1225 behandlar områden som frihandel och strandrätt. Vidare i legaten fastslås att borgarna själva ska välja stadsdomare emedan biskopen tillskrevs mynträtten. För Visbys del blev detta någon slags hybrid mellan Gutalagen och tysk rådsförfattning. Under denna period rådde i praktiken en rätt för visbytyskarna och en annan för de gotländska medborgarna.

Visbyborgarna stod nu kluvna i sin roll som hela Gotlands talesmän eller bara stadens. Uppförandet av Visby ringmur och inbördeskriget 1288 kom att manifestera det duala samhället. Visby närmade sig nu allt mer den tyska stadshansan, vilket medförde att visbyborgarnas makt försvagades. Staden kom att lyda under hanseatisk lag och landsbygden under gutalagen. Man får dock ha i bakhuvudet att Visby formellt sett tillhörde det svenska riket, vilkeyt ledde till en balansgång och en viss otrygghetskänsla för tyskarna. Gutarna fick lova Sveriges kung Magnus Ladulås att inte kalla in någon främmande furste om de ville behålla sin ställning som fri handelsstad genom den s.k. underkastelse urkunden. Borgarna fick inte heller på något sätt störa kontakten mellan kungen och den gotländska landsbygden. För Östersjöhandelns styrande inrättades gillen ledda av åldermän. Tyskarna hade sitt huvudkontor i Novgorod för handeln i Visby fram till 1295, då det flyttades till Lübeck. De gotländska köpmännen blev sedan allt mer utkonkurrerade av Lübeck.

Kajor har byggt bo i hembygdsgårdens ena skorsten
och en fisk slår i Husaåns rostbruna vatten

Den lilla kvarnens vingar står stilla i vinden
och fälten har åter fått en stubbig grönska

Då rasslar en cykel förbi i det solvarma gruset

Det senaste avsnittet av fyrans programserie om Sveriges historia handlade så gott som uteslutande om Birger Jarl, vilken framställdes som Sveriges grundare. Det råder ju delade meningar om det, och för mig ligger Sveriges vagga i Uppsala,  i svearnas rike. Förra avsnittet var Dick Harrison ute och cyklade i Skåne, det vill säga Danmark och nu var han åter ute och cyklade i Västergötland. Det tidigmedeltida Sverige var enligt honom ett klanstyrt maffiasamhälle utan regler och lagar och han visade, enligt mitt förmenande,  upp en osmaklig fascination för den ärelöse Birger, som lovade sina motståndare fri lejd och sedan lät halshugga dem. Statsterrorism skulle jag kalla det för. Inre kontroll är styrka, yttre kontroll är tyranni.

Thurs sårridare, thursars drott

Fly du nu! Funnen är du!

Hav trenne trånader, ulv!

Hav nio nödtvång, ulv!

(Det) unnnar (jag) ulv!

Njut lövjan!

Uppland 1000-1100-talet.

Bakgrund

Under 1500-talets slut bedrev man export av grå sandsten, som utvinns på södra Gotland, i stor skala. det var hel- och halvfabrikat till bl.a. dopfuntar, men även byggnadsmaterial. Danskarna monopoliserade kalkbrotten på Gotland.

1621 bildade danskarna Det Gullandske Kompani som kanal för all handel, vilket retade gotlänningarna till rena upprorsstämningen.

Vid 1600-talets mitt började kalkbränningen ta större proportioner som industri. En viss Marcur Schröder ägde gården Vible med kalkugn redan 1647. Han lär ha byggt sin första kalkugn vid Länna i närheten av Slite. År 1650 byggde han ännu en ugn vid Kyllaj i Hellvi socken och kan mycket väl ha varit den första kalkpatronen på Gotland.

Stora Vikers

Stoora Wijker är 1 hemman om 11 marckeleij, hafwer åcker till 14 tunnelandh, äng till 40 manss slätt, aagh i Kiällingedaals- och Lillemyyr, 3 hagar till 4 hästar, godh skough och fiskie i Nordrewijk i saltsiöön. Bruckas af Bencht Larsson, hwilken hafuer ärfdt gården medh sin hustro.

Markelej är ett omdiskuterat mått som tidigast omnämns i Gutalagen. Där står skrivet om en överenskommelse att gemensamt bidra till landets behov genom att betala skatt. Denna skulle betalas efter marktal beräknat på jord och lösöre. De gotländska gårdarnas markelejantal står i 80% i proportion till deras åkrar och ängar.

Kappelshamnsviken i norr hette förr Norrvik. En trolig inseglingsränna har gått långt in på ön. Mayers karta visar ännu på 1600-talet att den gick till Lärbro.

Svensktiden

När Gotland åter blev svenskt 1645 skulle ön anpassas till de svenska skatteberäkningarna. Karl X Gustav ville ha koll på sina skatteintäkter. Därför genomfördes 1653 en undersökning och reglering av de gotländska skattteförhållandena och varje enskild gård blev för första gången enskilt beskattad.

Under åren 1652-1654 hade Kar X Gustav Gotland som underhållsprovins – d.v.s. alla inkomster tillföll honom – han hade ett tag planer på att göra om Slite till Gotlands största stad, bland annat ville han riva ringmuren i Visby.

1654 återfick kristina Gotland som underhållsprovins och 1667 arrenderade hon ut Gotland till en holländsk köpman, Jacob Momma-Renstierna, som startade skeppsvarv i Slite, där det under 1670-talet byggdes skepp nästan i klass med Wasa.

1679 sprängdes Visborgs slott av danskarna, som belägrade ön 1676-1679- Svenskarna, som inte hade råd att bygga upp det, transporterade istället resterna av kalkstenen för att bygga Stockholms slott. Under den här perioden bestämmer kungen att det ska börja talas svenska på Gotland.

- – - -

Ovanstående är ett bidrag till ett grupparbete vi gjorde i anslutning till en arkeologisk grävning i Othem 2008.

Sommaren exploderar i mitt synfält

Sprider grönska i krevader över nejden

Vinterns sista bastion har fallit

I den varma vindens händer

Jag utgår från att det stora flertalet besökare på denna sida har sett på ”Sveriges nya historia” på fyran. Senast var det vikingatiden som var på tapeten. För en oinvigd kan programmet kanske inspirera en och annan till att söka sig vidare på egen hand, men för den initierade lämnar det mycket i övrigt att önska. Först måste jag dock säga att jag tycker om förpackningen; det märks att produktionen är påkostad. Så till min kritik:

1: Värdefull tid av programmet togs upp av hur man tidigare har uppfattat vikingatiden, något som jag uppfattar som en eftergift till de ”politiskt korrekta”. Man får vara tacksam för att de inte tog upp nazismens flirt med forntiden, en parentes i historien.

2: När man talar om silverskatter och resor i österled måste man berätta om Gotland, men det har helt fallit bort! Man kan bara hoppas att öns historia, med inbördeskriget 1288 och Valdemar Atterdags anfall 1361 tas upp i nästa avsnitt. Annars är det inget annat än skandal!

3: Vikingarnas religion och föreställningsvärld är tydligen inte Dick Harrisons starka sida och omtalades endast i svepande ordalag. Att han talade så mycket om kvinnans roll var en positiv överraskning, även om jag kan misstänka att programmakarna ser det som en politiskt korrekt balansering till den annars så ”mansfixerade” historieskrivningen om vikingarna. Synd då att de kvinnliga båtgravarna i Tuna i Badelunda inte nämndes med ett enda ord, vare sig i det förra programmet eller detta.

1. Visby ringmur 2. Trullhalsar (gravfält) 3. Uggarde roir (enormt bronsåldersröse) 4. Kyrkoruinerna i Visby och på landsbygden 5. Vallhagar (gravar och husgrunder, s.k. kämpgravar) 6. Kastalerna (försvars- och förvaringstorn) 7. Torsburgen (Sveriges största fornborg?) 8. Galgberget (avrättningsplats från medeltiden) 9. Västergarn (tidigmedeltida anläggning med stadsvall, kastal och kyrkoruin.) 10. Rannarve (skeppsättningar, tre i rad m.m.) 

Utsikten från kastalen vid Fröjels kyrka är bland det vackraste man kan se, när solen går ner över karlsöarna.

Följande dokument är en del av en inlämningsuppgift jag skrev för några år sedan, och tänkte att jag kunde dela med mig av. Jag har utelämnad notapparat och de kommentarer jag själv skulle vilja lägga till, när jag så här i efterhand lägger in texten.

 Lévi Strauss skriver om ”kalla” och ”heta” grupper eller samhällen och inriktar sig på deras olika sätt att levandegöra det förflutna. De ”kalla” samhällena definieras av ett minimalt intresse för förändringar över tid, medan de ”heta” samhällenas uppfattning och attityd gentemot historien präglas av en anpassning till dessa. Hans gruppindelning sammanfaller delvis med sjutton- och artonhundratalets uppfattning om förhållandet mellan tradition och historia. Historien beskrevs, å ena sidan, som en konstant självförstärkande process, genom vilken politiskt relevanta attityder gentemot historien bibehölls under ständig anpassning. Å andra sidan har trycket på förändring över tid fått vissa grupper att starkare sluta sig samman. Man har antingen förstärkt eller förändrat sitt sätt att se på och levandegöra historien. Europas tidigaste maktstrukturer omfattade det traditionella förhållningssättet till historien. Många av dessa samhällen styrdes av härskare som hade till uppgift att vidmakthålla normer och traditioner hos den yngre generationen. Man utvecklade därför ritualer för att återkommande levandegöra den egna gruppens historia. Släkt- och regentlängder utgjorde en vital del av dessa, som för härskarnas del oftast gick tillbaka till en mytisk anfader eller, som i fallet hos de flesta germanska stammarna, till en gud, företrädelsevis Oden. På detta sätt blev varje härskare delaktig i en gudomlig ordning som skulle bestå för evigt. Även om kvinnan före kristendomens införande hade en betydande plats i samhället, inte minst som berätterska och förmedlare av gruppens normer och traditioner, räknades anfäderna så gott som uteslutande på fädernet. I de få fall som kvinnor nämns i detta sammanhang verkar det tyda på ingiften från en annan grupp. Så länge släkttraditionen hölls levande ansågs gruppen vara en politisk maktfaktor att räkna med. Dessa traditioner bestod inte enbart i att räkna upp namn, utan av utförligt muntligt traderade historiska händelser. Några av dessa har blivit bevarade i skriftlig form av senare historieskrivare, som till exempel Jordanes på 500-talet, som skrev om Östgoterna, Isidore av Sevilla om Visigoterna, Gregorius av Tours, Beda om Anglo-Saxarna och Widukind om Saxarna. Traditionerna som utgick från en kronologi som var relevant endast för den egna gruppen utan referenser till en allmänt erkänd uppfattning om tid och rum. Pålitligheten och äktheten i historien gavs legitimitet av den sociala status som berättaren/berätterskan hade. Accepterandet av den katolska kristendomen innebar en förändring av synen på historien, så tillvida att det var en universell religion med ett anspråk på ett ursprung i alltings källa, Därför kunde ingen härskare längre göra anspråk på gudomligt ursprung. Detta resulterade i ett förmänskligande av gudomen ifråga (Oden) och ett inordnande i en annan ordning, där den första människan Adam nu ansågs som den förnämste förfadern. Det här var ett sätt att i viss mån säkra den stabilitet som dittills rått och vidmakthålla de viktigaste kulturbärande elementen hos gruppen.